Vet inte varför, men fortsätter uppför. Jag vet att det kommer att bli obehagligt på vägen ner, men fortsätter ändå. Vi är ute för att jämföra de tuffaste mountainmaskinerna på marknaden och då gäller det att det inte är några kycklingar bakom styret. Vem sätter högsta highmarken? En efter en svänger polarna av och nu är det så brant att mattan slirar mer än den för maskinen framåt. Viker runt och konstaterar att min sväng kommer att hamna överst. Sekunden senare förvandlas glädjen till ångest när jag blickar ner mot dalgången. Bromsar men inget hjälper... i med backen... farten bara ökar... ahhhh!

Det är länge sedan mountainklassen uppvisade så intressanta maskiner. Ski-doo Summit och Yamaha Nytro MTX får ses som åldermännen med några säsonger på nacken. Förvisso ständigt förfinade och förbättrade genom åren, men känns ändå lite "begagnade" om man jämför med fjolårets nyhet och sedermera dominant, Polaris PRO RMK samt årets stora nyhet i klassen Arctic Cat ProClimb M800 SnoPro.

Nu ska det sägas direkt att varken Ski-doon eller Yamman är några dåliga maskiner, tvärt om, men utvecklingen går rasande snabbt just nu och en maskin med några år i bagaget blir snabbt distanserad.

Summit X, smidigare än någonsin

Ski-doo Summit ser vid en första anblick nästan helt oförändrad ut jämfört med 2011 års modell. Men en del smått och gott är givetvis förfinat. Ett nytt praktiskt och efterlängtat förvaringsfack finns nu under dynan längst bak. Kontrollerna är flyttade ner från styret för att klara krascher och rullningar utför fjällsidor bättre. Ett nytt variatorskydd som sägs tredubbla luftflödet runt variatorerna samt hålla snö och fukt borta från rem och variatorer. Dessutom erbjuder det en mycket fiffig placering av reservremmen.

I övrigt mest justeringar och optimering av en nu nästan färdigutvecklad släde.

Yamaha Nytro MTX, tuffaste japanen i gänget

Även Yamaha Nytro MTX är näst intill oförändrad från förra säsongen. Nytron är nog snart så nära sanningen man kommer i detta chassi. Till 2012 har dynan fått en ny hårdare foam och ny klädsel. Skidorna är de nya MT-9 skidorna som med sitt lite originella utseende gör underverk för flytet i snön. Men största nyheten är mattan. Camoplast Ascent med nytt mönster och styvare kammar som är mjuka längst upp. Denna är speciellt utvecklad för att hjälpa maskinen upp ur snön och tillsammans med de vidareutvecklade drivhjulen skall vibrationer och mattljud reduceras.

Polaris PRO RMK, klassledaren

Förra säsongen lanserades nya Polaris RMK. Nya PRO Ride chassiet blev nästan omgående en succé med sin grymma balans och distinkta respons till föraren. Maskinellt ryckte man upp sig flera snäpp och tidigare säsongers segdragna strul med vissa motorer var som bortblåst. PRO RMK körde helt enkelt skiten ur konkurrenterna förra vintern och barnsjukdomarna var få. Ett bevis på detta torde vara att 2012 års modeller är i princip oförändrade mot 2011.

163 tummaren har fått raka boggieskenor för optimala klättringsegenskaper. Ny grepplist på fotstegen med fler piggar på utsidan sitter monterad på alla 155" och 163" PRO modeller. I övrigt har man mest putsat på sin juvel och justerat och finlirat detaljer.

Arctic Cat ProClimb M800 SnoPro, utmanaren

Så till senaste tillskottet i klassen. Arctic Cat ProClimb M800 SnoPro. Helt nytt ekipage, i princip rakt igenom. Egentligen är det bara motorn och knapparna på styret som känns igen sedan tidigare. Annars är allt nytt. Från skidspetsar till stänklapp. Skidorna har fått djupare köl än tidigare samt greppklackar ovanpå. Förarpositionen är ungefär åtta centimeter längre fram än på gamla M-modellen. Körbarhet och balans har varit ledord vid utvecklingen av maskinen.

Oljetanken sitter inbyggd i kedjehuset och kedjespänningen justeras automatiskt. Torque Control Link, TCL, ett stag mellan vevaxelns variatortapp och variatoraxeln garanterar att avståndet mellan variatorerna alltid är konstant. Tunneln är av "tapered" typ, vilket innebär att den är smalare uppe på toppen än längst ned. Fördelen med detta är att man får bättre och behagligare vinkel på benen och fötterna, speciellt när man står upp och kör.

Med mera, med mera... Tror att vi nöjer oss för stunden med tekniskt mambo-jambo och ger oss upp i bergen i stället. Det är trots allt ute i snön det avgörs och inte på pappret.

Leden upp till Mount Lionhead är så där oförskämt amerikansk. Ungefär lika bred och mycket slätare än en riksväg här hemma i norrland. Vi börjar ganska lugnt och beskedligt, men som vanligt trissas tempot upp allt eftersom turen fortgår. Isrivare ner är ett måste i den kalla morgonstunden då spåret är ungefär lika hårt som sextonårig asfalt.

Lite surfande på sidan om

Helt OK ledegenskaper

Maskinerna är ju inte direkt konstruerade för denna typ av körning, men sköter sig ändå överraskande bra. Summiten och Nytron känns klart smalast och därmed vingligast medan PRO RMK:n övertygar. Förvånande så stadigt den maskinen går efter leden. Polarisens mjuka kamtoppar gör att mattan slirar ganska häftigt på det hårda spåret och kanske har vi en del av svaret där? Känns nästan overkligt vilka powerslides man lägger upp med denna långa maskin.

Även nya Arcticen visar prov på goda ledegenskaper. Det höj och sänkbara styret ger ett litet övertag då farten ökas. Enklare att få grepp om körningen när man kan sänka styret och krypa ner bakom den jättelåga vindrutan och burka som "Klabbarparn" i sidovagn i en Åsa-Nisse film. Greppet i mattorna är när de lyckas pulvrisera isskorpan minst sagt fullgott. Skidorna i luften och småfingrarna kvider i sin kamp att hålla kvar greppet runt handtagen. Kurvorna tas inte särskilt stilfullt, utan mer brutalt och kantigt med aldrig mer än en skida i backen.

En maskin med andningshjälp smög sig in i gänget...

Att ligga bakom en maskin med fyra meter matta, sextio millimeter kammar och nerfällda isrivare är... intressant... Med lite ljudeffekter inlagda skulle man tro att man är med i en Matrixfilm. Isstycken viner runt huvudet och ibland träffas man givetvis. Händerna är särskilt utsatta och oskyddade. Känslan av en fullträff på pekfingret är bedövande. Vi byter maskiner några gånger och sakta men säkert närmar vi oss det förlovade friåkarlandet.

Äntligen några små gupp på leden

Sista biten upp bjuder äntligen på lite gupp i spåret. Hit hittar nog inte pistmaskinen och lika gott är det. Upp genom skogen och ut på en långsträckt bergsrygg. Till vänster stora öppna, böljande ängar. Inramade av mäktiga tallar. Med jämna mellanrum sträcker sig inbjudande åsryggar tvärs över ängarna. Med så där lagom avstånd att man precis bör mäkta med att hoppa mellan om man inte fegar. Till höger en svindlande brant ner mot en förförisk dalgång formad som en gigantisk grytformad lekpark. Vi stannar mitt på bergsryggen och överlägger om vi ska åka till höger eller vänster.

Fotograf Micke strider envetet för att åka till vänster. Har absolut inget att göra med höjdrädsla utan handlar enbart om fantastiska vyer och extremt goda ljusförhållanden. Övriga är mer inne på att svänga höger. Då vi åker mountainmaskiner känns det som att klättring kan vara ett intressant moment... Och detta bjuds det inte mycket av ute på ängarna till vänster. Efter litet dividerande blir det högerfalangen som vinner. Branten, dalgången, hoppen och dropen väger över. Med ett lågt muttrande om mörka bakgrunder och katastrofala bilder drar till slut även fotografen på sig hjälmen.

Vi byter än en gång maskiner och undertecknad hamnar på Yamaha Nytro MTX. Körställningen känns bra, även om jag med min långa lekamen skulle vilja ha styret både högre och längre fram. Svänger runt och kollar läget lite. Det går ett spår rakt ner till botten av dalen som några i gänget sveper ner efter. Personligen känner jag mig lite tveksam till detta, då jag anar att spåret kan vara isigt och sådant brukar bli riktigt obehagligt innan man är nere på plan mark igen. Åker i stället förbi spåret och spanar ner. Drivan strax bortanför verkar lovande och där hamnar man ute i snön, vilket borde ge bättre bromsverkan.

Sköna lyft över sköna krön

Både vill och vill inte kasta mig ut i det ovissa. "Kom... koom..." viskar något långt där nere och på ett nästan tvångsmässigt sätt vänder jag maskinen och trycker till över kanten. Seglar genom luften och dunsar ner i snön några meter under drivan. Studsar upp igen och seglar ytterligare några meter innan vi åter landar. Fjädringen jobbar alldeles lysande och både luftfärder och landningar känns mycket stabila.

Färden ner blir helt odramatisk, då den lite lösare snön precis som förväntat hjälpte till att bromsa farten. Åker in mot hjärtat av den stora gryta vi nu befinner oss i och lyfter över några fantastiskt sköna krön på vägen. Nytron lyfter skidorna väldigt lätt och man åker skitenkelt på rullen, krön efter krön. Återigen imponerar den fjäderlösa fjädringen och maskinen känns väldigt pålitlig och distinkt. Svänger upp mot den branta bergssidan till vänster och lägger maskinen på skrå samtidigt som jag fortsätter uppåt.

Nytron tippar väldigt lätt upp på en skida och är enkel att hålla kvar så. Däremot får jag inte den där rätta känslan av att maskinen håller emot. En upplevelse jag haft förut på maskiner med luftdämpare i framvagnen. Lite Citroënkänsla ungefär, som att karossen på bilen är avskild från underredet. Förmodligen en vanesak och borde efter några timmar i sadeln vara åtgärdat. Vinner dock snabbt höjd och viker av ner mot bottnen igen.

Imponerande lyft i nya Arcticen

Dags för maskinbyte igen och nu hamnar äntligen nya Arctic Cat ProClimb M800 SnoPro i mina klor. Drar upp styret i topp och genast känns körställningen helt rätt. Drar iväg rakt upp och vänder strax under ett klipputsprång. Vänster coromantstål klingar i urberget då vi vänder neröver. Imponerande klättringsegenskaper kan man lugnt säga. Tog inte många sekunder att nå den kala klippväggen en bra bit upp. Väl nere igen svänger jag snett upp och skråar enkelt längs bergssidan. Upplever nästan exakt samma sak som med Yamahan alldeles nyss. Får inte riktigt känslan för vad maskinen vill. Den där luften igen. Att man ska vara sådär gammaldags fjäderberoende. Måste träna på det där...

Nära döden upplevelse... Garanterat tunn luft på 3000 m.ö.h.

Vi busar. Stannar, byter maskiner, äter snickers och busar ännu mer. Kör fast... Diskuterar, utvärderar och jämför. Kan man ha så mycket roligare än så här? Knappast! En dag med i mitt tycke marknadens roligaste maskiner, i dessa omgivningar är svårslaget. Föret är kanske tyvärr i hårdaste laget om man nu på norrländskt manér måste gnälla lite. Men det går hantera så kortfattat kan man ändå säga att livet leker!

Nya skråarkungen?

Vi åker vidare in i dalen och jag upptäcker vilken fantastisk skrååkarmaskin Summiten har blivit. Skillnaden mot den första generationens Summit REV XP är så stor att den inte ens ryms i denna gigantiska dalgång. Numer är Summiten smal som en pinnstol mellan skidorna, men det är inte hela sanningen. Ski-doo har jobbat fokuserat med Summitens köregenskaper som genom åren fått en del kritik. Nu är man nog så nära man kan komma och smidigheten är det absolut inget fel på längre. Nästan för smidig, då jag vid några tillfällen nästan hamnade på rygg bredvid maskinen då allt för mycket kraft lagts på ett nerlägg.

På Ski-doon hamnar föraren extremt långt fram, vilket givetvis påverkar hur lättsvängd maskinen blir. Detta kräver precis som luftdämpare en viss tillvänjning då man i början kan göra lite för tvära svängar som om man inte är beredd kan sluta med ett lappgubbens tvärstopp.

Egentligen skulle denna bild aldrig komma ut... Men luften är som sagt tunn här uppe

Med kompressor är Nytron helt klart en enastående klättrare

Dagen börjar lida mot sitt slut och solen sjunker sakta mot bergsryggen ovanför våra huvuden. Det är dags att vända skidorna ner mot West Yellowstone igen. Vi bestämmer oss för att åka, men precis då hittar någon icke namngiven person på att det måste bara sättas några highmarks till. Lättledd som man är då man hamnat i dåligt sällskap hakar man givetvis på. Jag har nu en PRO RMK mellan benen och efter som jag tillbringat nästan hela säsongen på en sådan kände jag hur tuppkammen växte under hjälmen.

Uppåt, uppåt går det. Brantare och brantare blir det. Tittar åt sidan och konstaterar att de sista träden vi passerar verkar ligga mot snön. Tvångstankarna börjar komma krypandes. Det är en sak att åka uppåt, men en helt annan att åka utför. En efter en svänger polarna av, men jag hör fortfarande en konkurrents motor vråla snett bakom mig.

Det är tvärt i branten som en känd expertkommentator på SVT skulle ha sagt

Nu är det riktigt brant och plötsligt hör jag och känner det där man inte vill höra och känna. Mattan spinner bara då kammarna viker sig mot den av vinden hårdpiskade snön. Plötsligt finns det ingen återvändo. Jag viker runt maskinen och inser att jag faktiskt är högst.

Svängen går som i ett avsnitt av time warp i slow motion och maskinen håller sig i rörelse precis så mycket som behövs för att komma runt. Med adrenalinet pumpandes i mina ådror skriker jag rakt ut i hjälmen. Jublandes över att vara högst! Men glädjen byts snabbt ut i obehag.

Inser att det faktiskt är riktigt brant. Nåt så in i helvete brant. Känner hur maskinen börjar glida och upptäcker att jag krampaktigt håller bromsen intryckt. Släpper greppet om bromshandtaget för att återfå kontrollen och styrförmågan.

Farten ökar oroväckande snabbt och några tafatta försök med bromsen hjälper inte alls. Trycker desperat på PERC knappen för att lägga in backen. Motorn stannar och det känns som om en minut passerar innan den tänder till igen och går baklänges.

Vakum! Det är så här skoteråkning borde vara, inte rusandes utför ett stup

Gasar fullt och mattan börjar ösa snö framför oss. Motorns varvstopp upplevs i detta ögonblick som extremt frustrerande. Just nu behöver jag hur mycket motorvarv som helst.

Mattan gräver för fullt baklänges men farten bara ökar. Paniken kommer krypandes samtidigt som erfarenheten säger mig att ta det lugnt. Släpper gasen och provar bromsa, men det spelar liksom ingen roll. Det går bara fortare och fortare. Ser några granbuskar längre ner som av någon anledning valt att växa just där jag ser ut att komma dånandes. Inte bra tänker jag. Men precis innan den första granen ska till att kliva in framför den framrusande orientexpressen blir snön lösare och bromsverkan börjar åter infinna sig.

Eufori

Manövrerar mellan träden och snart är vi nere på plan mark igen. Pulsen sjuder i öronen och i eufori hoppar jag och sprattlar på maskinen. Nästan så att man skulle kunna drista sig på en heelclicker... nä... det hindrar naturlagarna och ett visst åldrande. Men rent mentalt gör jag heelclicker på heelclicker!

NU, åker vi hemåt. Inget mer behöver, eller kan för den delen, bevisas. På vägen hem funderar jag lite kring de fantastiska maskiner vi just provat. Försöker drista mig till att utse en favorit. Fyra enastående maskiner, som egentligen alla är sjukt bra på det som de är utvecklade för, så helt lätt att gallra ut en segrare är det inte.

Dessutom handlade detta ju bara om en halv dags provkörning. Inte ett regelrätt test, så någon direkt vinnare eller förlorare ska vi nog inte tala om. Men ändå så känns det som att Ski-doon och Yamman halkar lite efter Polarisen och Arcticen. De bjuder inte på samma "wow-upplevelse" som de andra två.

Summiten känns inte lika övertygande i uppträdandet och Nytron upplevs inte leverera samma effekt som de övriga. Nu vet vi att det finns bot mot detta med olika metoder av tvångsmatning, men den jämförelsen blir inte riktigt rätt i sammanhanget.

Titelförsvararen

Då återstår Arctic Caten och Polarisen. Polaris 800 PRO RMK regerade klassen under sitt första år, men Arctic Cat ProClimb M800 verkar onekligen ha potential att utmana om titeln

Utmanaren

En hypermodern maskin med många högintressanta lösningar. Rent körmässigt i princip likvärdig med RMK:n.

Vem som verkligen kommer först till toppen vet vi om några månader

Framkomlighet i meterdjupt puder vet vi inte ännu, då dagens före var allt för hårt. Här måste till mer riktiga dueller på hemmaplan innan vi kan säga. Men antagligen kommer titelfighten att stå mellan dessa två vintern 2012?

	Text:Ingemar.Forsell@sledtrax.se
	Foto:Mikael.Tarander@sledtrax.se
	Foto:Johan.Carlsson@sledtrax.se