Vem är tuffaste busen i denna sketna depå?! Nykomlingen Arctic Cat ProClimb M800 HCR står i entrén med skidorna brett isär och låter trotsigt blicken svepa över depån. Ski-doo Summit Freeride 146" och Polaris 800 RMK Assault har varit med förr och möter iskallt nykomlingens uppstudsiga blick. Atmosfären skälver av kamplust när plötsligt en fyrtaktssmäll får de övriga att hoppa till. Yamaha FX Nytro 153" brakar in genom saloondörrarna. Ta mig om ni kan, oljekokare! Vrålar den och drar iväg i ett moln av snö. Sledtrax hårda ryttare sadlar upp på varsitt råskinn och drar iväg på en sällan skådad jakt längs motorvägsliknande leder, utför hissnande stup och genom fantastiska drivor. Den hårigaste "crossovermountainen" skall inringas och föras inför rättvisan.

Klasspappan, still going strong

Det börjar ha gått några år nu sedan Polaris Assault föddes. Med den ett helt nytt segment i segmentet mountainslädar. Succén var given och samtliga tillverkare har nu hakat på freeridetåget i och med att även Yamaha har joinat klassen med sin FX Nytro X-Ride. Yamaha själva marknadsför den dock som en crossover, men maskinen som sådan och med den matta som sitter monterad gör att vi ändå känner att jämförelsen blir intressant. En kaxig, respektlös utmanare i en ständigt växande klass. X-riden fanns tyvärr näst intill bara på ritbordet när vi jagade flåbusar i klippiga bergen, så en vanlig Nytro M-TX 162" ställde välvilligt upp vid provkörningstillfället. Några veckor senare körde vi den rätta X-Riden hemma i Sverige så jämförelsen känns ändå så korrekt den kan bli.

På spaning efter utmanare

Åter till USA och tre cowboys som i snöröken jagar den bortflyende samurajen. Jakten går i ett rasande tempo längs de överdrivet pistade lederna. Leden är så slät att om du lyckas sätta en enkrona i rullning så rullar den förmodligen ända till sommaren. Trots snörök och noll sikt går färden i vansinnig fart. Så länge bakljuset på vicesheriffen framför skymtar i snöröken så vet man i alla fall om och i så fall vart det svänger.

Crossover, eller? Nä, så mycket mer faktiskt

Men hallå ett tag! Innan det här i vanlig ordning barkar av... Varför Yamaha FX Nytro 153" X-Ride i detta sällskap? Om man nu vill klassa den som en crossover, ska man då inte bara få göra det och placera den i klassen med "nästan mountain" och "nästan ledracers"? Jo, möjligen... Men maskinen är intressant även i detta gäng. Speciellt om man vill åka fyrtakt! Då finns det inga andra alternativ i "Assault klassen", om uttrycket tillåts, på den svenska marknaden. 153" matta med 57 mm kamhöjd passar perfekt i sällskapet. Kralliga stötdämpare, bredare spårvidd än en vanlig mountainmaskin och en aggressiv framtoning ger den fribiljett in i gänget. Dessutom blir det extremt intressant att se hur den står sig i jämförelsen med tvåtaktarna.

När man står på maskinen känns den som alltid när det handlar om Yamaha, gedigen. Ett snyggt bygge helt enkelt. Lite långt bak hamnar man, men körställningen känns lagom aggressiv. Perfekt på en crossover, mer tveksam för en utmanande freeridemaskin. Att den härstammar från mountainfamiljen syns tydligt om man tittar under maskinen. ProMountain Air 153 boggien är helt luftburen och attackvinkeln är 18 grader. 57 mm kamhöjd talar för sig själv. Inte länge sedan en fullblodsmountain ståtade med 52 mm kammar...

Övriga gänget då? Ja, titelförsvararen och klasspappan Polaris 800 RMK Assault har hittills regerat klassen ganska ohotad. Pro Chassiet har tagit Polaris flera dimensioner framåt. Inte riktigt samma gedigna känsla som hos Yamman, men inte långt i från. Hela upplevelsen är tight. Inget glapp i styret, inga sviktande fotsteg, bara laserskarp precision och körglädje.

Jämfört med vanliga PRO RMK skiljer bland annat mattan, Assaultens kammar är något i hästväg. I kompakt snö blir det här så nära kuggstångsdrift man kan komma. Kombinerat med den låga utväxlingen får man en avtryckareffekt som skapar beroende. Stötdämperiet är givetvis Walker Evans hårdrocks värstingar och den är aningen bredare mellan benen än vanliga RMK.

Ski-doo Summit Freeride är kanadensarnas svar på hårdkokta mountainslädar vars förare inte bara är ute efter optimala lössnö- och klättringsegenskaper. Till 2012 kommer den med flera olika mattlängder och 146 tummaren platsar som en smäck i det här gänget. Hur mycket attityd som helst och den utstrålar äventyr redan när den står i skyltfönstret hos handlaren. Fjädringen är distinkt och man vet hela tiden var man har den. Inga otrevliga överraskningar här inte! Nytt för i år är bland annat ett variatorskydd som ska hjälpa variatorremmen överleva i tuffast tänkbara miljö. Boggien har blivit mer Summitlik för att förbättra lössnöegenskaperna och fjädringen är av "rising rate" typ, vilket innebär att den blir tuffare och tuffare ju mer man utmanar den.

Vill iväg, vill iväg, VILL I VÄG...

Till 2012 kommer Arctic Cat M800 HCR i ny fräck kostym, ProClimb. Här snackar vi nytt! Rakt igenom, nästan allt är nytt. Inget har lämnats åt slumpen när man gjort allt man kan för att återerövra skotervärlden. Designen är aggressiv, men ändå sofistikerad på något sätt. Inte lika "kom hit får jag bita benet av dig" som de övriga utstrålar, utan mer " hallå, kom hit så ska jag med kirurgisk precision bita av dig en kroppsdel." Teleskopstyret är en riktig fullträff och enklare att hitta en bra körställning oavsett var, eller hur man kör har det nog aldrig varit. Motor, instrument och reglage känns igen från tidigare modeller, i övrigt är allt nytt!

Piskar vidare i snöröken. Konstaterar att Yamahan och Arcticen går fort som bara den. Freeriden och främst Assaulten får dock ge sig ganska tidigt. Utväxlingen är inte på någon av dessa två till närmelsevis ämnad för toksnabb ledåkning. HCR:en verkar däremot ha längsta fjädern i gänget och ledegenskaperna både förvånar och övertygar. Har vissa egenheter att kasta upp framvagnen åt endera hållet om det smäller på rejält, men på det stora hela fungerar den klockrent och med ett vrål passeras X-Riden efter en hårnål. Fullt påslag direkt ut ur kurvan. Här gäller det att förvalta övertaget.

Som skjuten ur en kanon

Genom långa svepande kurvor ligger Arcticen så strykjärnslikt man kan begära av en maskin med en herrejösses matta som verkligen gör allt den kan för att kasta maskinen rakt fram i kurvorna. Leden smalnar av och blir betydligt kurvigare. Men även om det svänger både oftare och tvärare så är det inga bekymmer för HCR:en.

Trivs bäst på lite sämre leder

Yamahan känns märkligt lång på leden och möjligen skulle det pysas ur lite luft i dämparna? Nyper och kastar lite med skidorna och det blir inte helt lätt att hitta flytet när det blir trixigt. Försprånget knapras snabbt upp, kurva för kurva och i nästa tvära sväng kommer Assaulten ångandes. Sida vid sida Skriker de båda maskinerna ut sin ilska ut på nästa raka. Yamahans lägre effekt och Polarisens djävulska matta fäller avgörandet och Polarisen drar iväg. Assaulten trivs som en lekande lax i en strid fors när svängarna matar på med korta snabba accelerationer där emellan. Just snabba accelerationer är ett av Assaultens varumärken.

En bit senare delar sig leden i två spår. Gänget stannar för en kortare överläggning om den fortsatta resan. Men var är Arcticen? Vilken väg kan han ha tagit? Plötsligt! Där! Mellan träden avslöjar ett illrött baklyse den flyende bergskatten. Inga ord behövs. Med ett vrål som när starten går i Le Mans 24-timmars startar tre maskiner exakt samtidigt. Snömolnet formar sig innan det driver iväg till "måste... fånga... katten..."

Maskinen som gett ordet balans ett ansikte

Vi kryssar mellan de nordamerikanska tallarna som inledningsvis står ganska tätt, för att sedan ju högre vi kommer stå allt glesare. Här trivs alla fyra maskinerna alldeles förträffligt. Skogen öppnar upp och nu kan man säga att livet börjar! Denna körning dominerar Assaulten. Ingen av de andra slår Polarisen på fingrarna vad gäller lättkördhet och manövrerbarhet. Freeriden hade möjligen ett kort övertag när det var som trixigast och tallarna stod som tätast, men Polarisen fullständigt äger de övriga. Lite som när Björn Ranelid böjer verb, perfekt!

I trakterna av West Yellowstone finns det hur mycket ängar och stora, öppna fält som helst uppe i bergen. En friåkares våta dröm, med inspirerande branter och åsar utan lömska träd och stenar. Vi kommer ut på en av dessa ängar och bergssidan drar iväg rakt uppåt. Riktigt brant är det, men snön är kompakt och klättringen blir skithäftig. The Fantastic Four drar i bredd rakt uppför bergssidan. Långt där uppe skymtar krönet med sin jämna fina driva. Efter att ha betraktat berget nerifrån har vi sett att det verkar formas en liten svacka där bakom innan bergssidan fortsätter upp mot ryggen en bra bit över tre tusen meter över havet.

Verkar, inte vet! Tankarna mal i huvudet. Tänk om det är ett stup på andra sidan. Inte lätt att se och avgöra flera hundra meter ner i skogen... Vi forcerar branten och även om ovissheten säkerligen gör sig påmind i samtliga hjälmar, så är det ingen som kommer på tanken att släppa gasen. No country for Chicken!

Pang!

Pang! Pang! Pang! Pang! Nästan samtidigt spränger fyra framrusande maskiner drivan. Tystnad. Marken tar undan på baksidan och vi faller genom tomheten. Tio meter. Femton meter. Tjugo... Fyra dunsar, fyra snömoln och fyra gapskratt! Pirret, adrenalinet, glädjen. Vad skulle kunna slå detta? Optimal friåkning helt enkelt. Lätt att bli beroende av kicken som denna körning ger.

Assaulten och HCR:en hoppar klart högst. Längden däremot blir inte så mycket längre än övriga, men höjden. Höjden gott folk! Fjädringen på dessa maskiner ger ett avstamp vid upphoppet som måste upplevas. Inte vanligt att luftfjädermaskiner reagerar så här, men Arcticen trycker emot nästan lika bra som Polarisen. Ski-doon sväljer mer och avdramatiserar hoppet nästan helt perfekt. Inte fränast, men effektivt. Även Yamahan känns suga åt sig hoppet nästan lite för effektivt och den verkar även ha en större längtan tillbaka till moder jord. Flyger inte lika högt och långt som de övriga.

Vi klättrar vidare för att sätta våra highmarks. Hittar man en sådan här sluttning, ska den bara märkas. Våra tags måste ovillkorligen synas från dalen! Förmodligen syns de inte alls där nerifrån, då det handlar om flera mil till utgångspunkten, men med adrenalinet pumpandes i ådrorna och med branschens hårigaste maskiner mellan benen är det lätt att bli carried away och känslan av att vara kung över världen tar över.

Även den grymmaste klättraren får ibland ge sig...

Bästa klättraren i gänget är faktiskt nykomlingen HCR. Den behärskar både kompaktare snö, likväl som den lite lösare varianten på ett berömvärt sätt. Här uppe är snön lite kallare och lösare och därmed tappar Assaulten det överlägsna försprång den byggde upp längst ner på bergväggen. Freeriden trivs inte riktigt om snön blir för lös och gräver ner sig betydligt lättare än vad renodlade lössnökusinen Summit gör. Men helt klart har årets boggiemässiga förändringar gjort susen och vi får nog ändå ranka den som nummer två efter Arcticen. Mycket tillfälligheter som spelar in, hur snön är, ingångshastighet, anfallsvinkel etc. och vi skulle tippa att Ski-doon och Arcticen antagligen torde vinna ungefär varannan gång?

Slutligen blir det allt för brant och vi måste ge oss. Åsen vi nyss sprängde drivan i svänger i en mjuk båge runt branten under oss. Denna driva blir nu en perfekt avsats för ett nära nog erektionsframkallande drop. En efter en sveper vi ut i det okända. Seglar genom tystnaden. Ett lätt tryck på bromsen och nosen dippar. Möter med gasen strax innan nerslaget. Världen upphör för en stund att existera då alla konturer suddas ut i ett moln av snö. Landningen är odramatisk oavsett vilken maskin man sitter på. Känns att de är utvecklade för tuffa tag och tuffa landningar.

Vi tar en annan väg ner från berget. Terrängen är helt magisk. Enstaka träd utspridda i en ganska brant sluttande bergssida. Till höger stupar det rakt ner flera hundra meter, ner i ännu en förförisk dalgång. Känslan att surfa fram så nära kanten man bara törs är otroligt eggande, pirrande, uppjagande...

Ju längre ner vi kommer, desto tätare står träden samtidigt som snön blir mer och mer kompakt. Nu önskar man plötsligt att man stått på en vanlig mountainmaskin med så smal spårvidd som möjligt. Det gäller att ta i ordentligt om man ska lyckas bryta ner maskinen i snön för att ändra riktning. Ett vanligt fenomen om vi ska snacka crossoverspråk. Det man vunnit på ett område har man tappat någon annanstans. Kompromissens eviga förbannelse...

Nu känner man att Yamahan har några kilon extra fram i snoken. Framänden kasar och glider klart mer än hos de övriga. Men allt går bra och alla tallarna står så vitt vi vet fortfarande kvar...Vi kommer ner till leden igen, svänger av och luffar av hemåt, mot West Yellowstone. Tempot är ganska högt, men för första gången sedan detta udda gäng började åka skoter tillsammans uteblir tävlandet. Förmodligen går all kraft åt till att smälta dagens intryck.

Hoppar helst ner från berget

Exakt! trivs nästan bäst i luften

En sån dag. En sån riktig äventyrsdag, som Olle i Pistvakt skulle ha uttryckt det. En strålande sol som gnistrar i nattens nysnö och de snöpudrade träden. Orörda branter och osprängda drivor. Nä, bättre blir det som sagt inte och värken i underarmar och axlar efter dagens övningar finns för en stund inte. Den tar vi sen, i kväll. Få se nu, fanns det linnement på hotellet?

Men vad säger vi då om dessa oborstade råskinn till snöskotrar? Lever de upp till sitt utseende och till våra förväntningar? Och vem är egentligen den tuffaste av de tuffa? O ja, de lever med råge upp till både förväntningar och utseende. Attityd finns det hos samtliga så att det räcker och blir över. Fyra tuffa maskiner utan några egentliga svagheter, både vad gäller det rent tekniska och det körmässiga. Skotervärldens bad boys, som inte kommer att göra dig besviken oavsett vilken av dem du väljer.

Sammanfattningsvis kan vi konstatera att Polaris 800 RMK Assault fortfarande regerar sin egen klass. Biter ifrån och plockar hem segern i nästan alla moment. Enda minusen i protokollet blir att mattan ger den en nackdel i lösare snö då den gärna vill gräva ner maskinen samt att den går nästan överdrivet sakta. Men toppfart är inget tungt argument för denna maskintyp och mattans grymhet i kompakt snö kompenserar gott och väl för den lite sämre prestandan i puder.

Andraplatsen delas av Ski-doo Freeride och Arctic Cat M800 HCR. Klår växelvis upp varandra, men stannar i slutänden på samma poäng. Ski-doon är kvickare och mer lättsvängd än Arcticen. HCR:en ger å andra sidan ett stabilare och mer pålitligt intryck även om den ibland nästan blir lite tungjobbad. Dessutom känns det som att Arcticen med sitt nya ProClimb chassi har framtiden för sig, medan Freeriden börjar vara framme vid fullbordan.

Sist eller klassledare? Du väljer!

Yamaha Nytro X-Ride hamnar lite efter de övriga. Effekten i motorn räcker inte riktigt till mot de ursinniga tvåtaktarna. Visst, det finns hjälp att få, men den jämförelsen känns absolut inte korrekt. Detta kombinerat med en hyfsat tung nos gör den besvärligare att köra än de övriga tre, så är det bara! Men den är trots allt väldigt nära tättrion under nästan hela dagen. Det är väl mest i klättringsmomentet och vid riktigt lössnösurf den får lite mer pisk, annars nosar den övriga i lyftbågen hela tiden. Faktiskt ett jäkligt bra betyg för en maskin som tillverkaren själv marknadsför som en Crossover! Vill du dessutom till varje pris åka fyrtakt, ja då är den ju helt plötsligt klassledande.

	Text:Ingemar.Forsell@sledtrax.se
	Foto:Mikael.Tarander@sledtrax.se
	Foto:Johan.Carlsson@sledtrax.se
	Foto:fotonorr.se