När man står i garaget och är som mest upptagen med att putsa smaragden så ringer telefonen: "Jag är halvvägs till dig så det är bäst att du beger dig ut i spåret" hörs från andra sidan luren. Ohejdå, var klockan så mycket!? Efter lite fippel med jeepdunken är den förblandade inkörningssoppan itankad och skotern står och puttrar redo för avfärd.

Smala leder så här "tidigt" på säsongen.

Lederna in mot stan är förvånansvärt okörda och förklaringen kommer när det är dax att passera Täftebölesjön. Det är bara några få modiga som gett sig över och i dessa spår har grumlig issörja fryst ihop. Isen höll uppenbarligen på väg åt andra hållet så det borde vara säkert nog, men det känns lite kymigt att ge sig ut på is av okänd tjocklek. Färden över blir odramatisk och efter en stunds ytterligare körning i tät skogsterräng kan vi till slut sträcka ut på skogsängarna norr om stan. Vi stannar till, byter skotrar och kör några vändor till i öppnare terräng. Leden har ännu inte sladdats och spåren blir av det smalare slaget ännu ett tag.

Trots lite snö kunde man ha riktigt roligt vid sidan om leden!

Det tycks som om katten har en tendens till att kliva upp på ytterskidan ibland, det kan till viss del tillskrivas frånvaron av ledkvalitet och att katten av den anledningen biter fast ytterskidan då man minst anar det. Men det kan krävas en justering av skidtrycket för att få skotern att bete sig som undertecknad vill ha den. Det blir helt enkelt till att hålla ett vakande öga på framvagnen ännu ett tag. Med den förhållandevis konservativa snömängden vi begåvats med i kustbandet så blir de lössnörepor vi antar också utav det balanserande slaget, återigen vill F800:n gå upp och balansera - i detta fallet innerskidan, istället för att surfa med skidorna i vädret, en egenskap jag helt och hållet skyller på avsaknaden av snödjup. Det hindrade dock inte oss från att ha roligt som tusan i det vita kall-pudret!

man får inte fega med katten.

Underbart är kort brukar det heta och snart kallar plikten för den ena av oss, som tur är så tar ännu en skoterfrälst bekant vid och färden fortsätter i dur med lika gott sällskap. Lederna blir bredare och mjukare eftersom lika få skotrar verkar ha vågat sig ut oavsett var runt stan man befinner sig. Efter en stund i sadeln trissas farten upp en pinne och den tidigare skidbalanseringen verkar minska signifikant när man ger lite mer i kurvorna. Insikten om att Arctic kan ha byggt en ledmaskin som ska pressas lite för att gå bra slår mig och således mesade jag i snårskogen tidigare på dagen.

Resten av färden släpper hämningarna en aning och visst verkar katten trivas när den får lite mer mat att äta sig mätt på. Hur som helst så är det klart att någon behöver sitta mer i sadeln än vad som hittills hunnits med. När det sista av solljuset försvinner för dagen är det med en skön känsla av tillfredställelse som skotern körs in i garaget. Även en kortare dagstur som denna fyller själen med solsken.

Text:Mikael.Gustafsson@sledtrax.se

Foto:Johan.Carlsson@sledtrax.se