Datumet var 13:e januari. Jippi, helgen ledig! Nu jäklar ska jag med grabbarna ut och åka, tänkte jag. Det blev för mig en tripp på ca 10 mil, och vilken tripp sen...

11 glada laxar!

Då kanske någon till att börja med undrar vad i hela friden jag menar med ledig helg? Jo, i snöläggarbranschen är inga dagar heliga, knappt ens julafton. Därför blev jag mycket lycklig när jag fick veta att denna helg blev utan jobb. Jag hade längtat så mycket efter att äntligen få ta en tur som var något längre än ner på täkten och vända, vilket till största delen var vad jag hade gjort dittills. Destinationen var den lilla orten Harsa, som förutom att utgöra ett tämligen populärt resmål för skoteråkare är ett känt namn för längdskidåkare. Eller åtminstone tror jag det, jag åker ju inte längdskidor om jag inte blir hotad till det?

Stora djungeltrumman drogs fram, bankades vettlös och via telefon samt ansiktsboken blev det till slut 11 mer eller mindre kralliga herrar med var sin snömoppe som förväntansfullt stod och torrbröt hemma på min gård. Avtalad tid var 09:30, men helt enligt alla normer så kommer ju fint folk lite senare. Avfärd skedde således bra precis vid 10.
Den gosse som hittade minst dåligt tilldelades pole position, bara för att efter ett par kilometer stöta på patrull i form av ett par präktiga furor som totalt tappat koncepten och lagt sig över skoterleden. Jag kan ju säga att även om det var första gången den dagen som vi hindrades av vindfällen, så var det definitivt inte den sista. Mer om detta längre ner.

Driftstopp i the fun factory, vindfälld skog...

Resvägen omlades istället till dikeskanterna längs med väg 678. Rikligt med snö gjorde detta till en underhållande etapp av färden, utom för en av grabbarna som vid en kort fikapaus upptäckte att hans plåtskida inte längre var böjd uppåt bara längst fram, utan hade en inte helt frisk vinkel vid infästningen till framvagnen. Reaktionen från honom var ungefär "Men, vad drygt. Måste ha hittat på en sten. Nå, det sk-ter man väl i, jag ska fullfölja!". Sagt och gjort, vi fortsatte tappert framåt, med lite ökad uppmärksamhet. Vägtrummor och sten är ingen ovanlig syn på den här sträckan.

Strax efter detta svängde vi upp ur diket och följde en kraftledningsgata, där föret var löst men fint. Riktigt rolig bit var det, utom att jag med min enormt välstylade hjälm (den är utan visir) inte såg ett smack då vi hade förmiddagssolen i ögonen. Efter vi hade kommit vad vi tyckte var lite för långt gick två saker upp för mig. Nummer ett: jag behöver byta eller renovera stötdämparkomponenterna åtminstone i boggin, för jäklar vad jag slår igenom alldeles för ofta. Nummer två: undrar om vi inte är vilse...
Det irrades runt, lite som ett gäng yra höns, men till slut var vi på rätt väg igen. Men inte nog med detta, när leden väl var funnen igen hade Dagmar gjort sitt absolut bästa för att desorientera oss friluftsmänniskor. Det blev många omvägar, bland annat en som resulterade i ett hål i bukplasten på en IQ RR som ägaren hade köpt dagen innan. Jag gissar att han blev lite trött just då tjärvedstocken letade sig in mot kedjehuset. På ett ställe började även några av oss att släpa skotrarna över två skapliga tallar som tröttnat på livet och lagt sig ner.

Nåja, allt tok har ju förr eller senare sitt slut det med, och rätt vad det var så träffade vi på väl uppkörd led och till och med väganvisningar! De första på kanske 7 mil... Innan vi visste ordet av så var vi framme. Eller ja, jag visste ordet av, för jag fick skapligt jätteont i ryggen sista biten, eftersom kombinationen dålig led, dåligt dämperi samt en körställning som gör allt annat än bjuder in till stående körning gjorde att jag fick svälja guppen med ryggen. Eftersom de där hurtbullarna som kör skidor utan drivmatta hade ockuperat nästan varje ledig kvadratcentimeter inne på serveringen så tog vi plats på altanen. En mycket fin lunch inmundigades tillsammans med lite medhavt kaffe, sedan vändes kosan hemöver.

"Hurra för oss!" tyckte alla utom surgubben i förgrunden

Efter att vi träffat ett par herrar från byn jag bor i så tog vi en annan kortare väg hem, eftersom de sa att det var den vägen de hade tagit och det funkade bra. Sagt och gjort, högertummarna vickade och iväg for vi! Detta gick mycket bättre då det verkade vara mycket snö efter spåret. De enda problem vi hade var väl ett par steniga myrdiken. Ett av dem höll på att totalt ta knäcken på tidigare nämnda plåtskida som dock otroligt nog höll ihop. Nästa surhål vågade bara de riktigt häftiga grabbarna dundra över medan vi fegisar kryssade genom skogen på gott och ont. Rätt vad det var så kom vi ut därifrån också. Därifrån var det inte långt kvar, så vi ångade på och under de absolut sista strålarna av den vackra hälsingesolen kom vi hem.

Det var länge sedan jag var så slut efter att ha gjort något på min fritid, kan jag säga. Blöt som ett djur om ryggslutet och strax nedanför, och därmed kall som attan på sagda ställen. Det blir väl så när jackan åker upp och det drar upp en massa snö just där, men inte var det särskilt skönt för det. Jag blev nästan rädd för hur jag såg ut när jag skulle värma mig med en dusch, jag var lika röd som de nedre delarna av två trafikljus vid njurarna.
Men bortsett från värken och kylan var det en underbar resa! Det ska ju vara lite äventyr för att krydda vardagen, sägs det!

Fotograf på bild nr. 2: Fredrik Bergström

Tommy och jag verkar lite oförskämt glada

Jaha, då har vi hunnit med att fira både jul, nyår och trettondagen. Strax efter förstnämnda tror jag bestämt hans majestät Bore hade något slags kärleksaffär med en dam vid namn Dagmar för att förstöra för oss skoterabstinenta. Snön försvann och skoterlederna blev avspärrade av vindfälld skog.

Jag skulle vilja börja med att önska er alla en riktigt god jul! Det barkar ju även mot skotersäsong, och det är väl gott om något!

Rena rama drömmen!

Ajaj, nu börjar den där besten inom mig skrika igen. Han kräver blod, svett och tårar. De skola utgjutas över en himmelsk men samtidigt helvetisk maskin. Denna maskin, som så många hatar så mycket. Men som vi riktiga människor älskar. Ni kanske undrar vad jag pratar om? En ledtråd: den har två skidor och ett drivband...